Page 1

Sociala medier – inte alltid så enkelt att förstå

Publicerad • i Blogg, Kommunikation, Sociala medier

För en tid sedan skapade jag en social mediesite (som det så fint kallas) till Configura. Självfallet använde jag Textpattern som publiceringsverktyg. Tanken bakom projektet var att som ett första steg öppna upp vår webbplats för våra användare. Samtidigt som denna mediesite skapades planerade vi vår nya webbplats och denna kom som en lite lagom mjukstart.

 

Fredrik Wackå jämförde sex olika företags sociala mediesaiter, bland annat Configuras. I hans korta analys kan man inte göra annat än att hålla med: Bara för att man lägger upp videos på Youtube skapar man inte ett socialt engagemang hos besökaren, utan det är den sociala attityden som gör det. Det är just den attityden som ofta är det som kan anses som svårt att få fram. Det är också här jag tror kärnan i den sociala webbkommunikationen ligger. Känner besökaren som att den besöker en stel webbplats eller besöker de personerna bakom webbplatsen? Det är dit man måste komma och då pratar jag inte om designen på webbplatsen, utan innehållet.

 

Krister Björkman, som grundade Newsdesk, ger Wackå lite mothugg i ett inlägg där han menar att alla som lägger ut nyheter och annat på Newsdesk har en social mediesite. I och för sig har han en liten poäng i det och jag gillar verkligen deras tjänster. Det ska bli spännande att se hur och om Twingly-länkningarna gör att bloggarna noterar Newsdesk mer än tidigare. Men, det är nog så att för att koppla den riktiga kontakten med besökaren tror jag ändå att man måsta ha en grund på sin hemmaplan, dvs. man utgår från sin egen webbplats. Troligtvis har du mer än bara nyheter, bilder, videos mm. som du vill att användarna ska ta del av. Naturligtvis ska man släppa taget på materialet och låta användarna ta del av det från olika källor, det är inte så jag menar, men jag tror på att man hela tiden ska veta var grunden finns för informationen finns. Kontentan av detta: använd gärna Newsdesk och andra siter, men ha även materialet på din egen site!

 

Såldes kan man säga så här för att man ska kunna skapa en social mediesite: var öppen, låt besökaren visa vem som skriver och få en koppling dem emellan. Var inte rädd för att släppa kontrollen över materialet, återpublicera det på andra siter och uppmana bloggare att använda ditt material.

 

Ett ord som man kan läsa mellan raderna är transparens. Det ordet är ett nyckelord när det gäller modern marknadskommunikation. Att våga visa hur arbetet går till och låta besökaren ta del av detta är viktigt. Man kan utnyttja detta på flera olika sätt, bla. kan man ta hjälp vid utvecklingen av nya produkter. JMW kommunikation tar Dell och Starbucks som goda exempel på detta, vilket jag håller med om.

 

Till sist. Kan alla företag använda sig av sociala medier och sociala mediesiter? Hur gör man som företag för att nå ut till sina kunder när inga bloggare skriver om er, få siter länkar till er site osv? Jag tror detta problem kan vara ganska vanligt och jag tror även att detta gör att många tar sig en funderare innan börjar satsa på sociala medier. Jag tänkte därför i ett senare inlägg beskriva hur jag tänkt kring Configuras nya webbplats – som ska lanseras i januari 2009 – och hur jag tänkt att vi ska kunna använda sociala medier och webben för att stärka vårt företag än mer.

Ungdomar kan ingenting om informationssökning på Internet – därför måste Skolverket agera!

Publicerad • i Allmänt, Blogg, Kommunikation, Media

Jag har funderat på en sak en tid, men har inte skrivit något om det förrän nu. Jag hittade, genom Beta Alfa, en brittisk studie om ungdomars kunskaper om nätet (läs den som pdf här). Inte helt förvånande visar den att många ungdomar idag inte allt behärskar eller har kunskap om nätet. En vanlig myt är att alla ungdomar idag har koll på nätet och vet exakt hur man ska hitta olika saker där.

Jag har på senare tid undervisat gymnasieungdomar som alla går tekniska eller IT-inriktade utbildningar. Det jag generellt kommit fram till är att de inte kan alls mycket om vare sig informationssökning eller hur man går tillväga för att finna specifika saker på nätet. Då är detta ändå ungdomar som läser utbildningar med tydlig inriktning, jag kan inte ens tänka mig hur det är på andra utbildningar.

DN rapporterade nyligen att allt fler (fri-) skolor väljer att slopa biblioteken, troligtvis anser de att datorn ger eleverna all information de behöver. Det är ju populärt att muta eleverna med en dator om man börjar på vissa skolor. (Ett tips är att man förbjuder eleverna att installera program på datorn, annars kommer den att användas som speldator och inte som hjälp i studierna!). Jag är själv positivt inställd till att använda nätet som huvudkälla när det gäller information, men detta kräver att man också behärskar att hitta informationen.

Internet är idag fullt med massa sökmotorer av olika slag samt att det finns hur många superbra databaser som helst som är överfyllda med information och kunskap inom olika områden – men det gäller att veta hur man hittar dessa. Jag frågade eleverna jag undervisade vilka databaser och sökmotorer de kände till på nätet. Föga förvånande var svaren lite trevande Google. Många av eleverna likställer ordet sökmotor med Google. De saknar helt enkel kunskap om hur de ska kunna hitta information. Naturligtvis hittar man massvis på Google med, men tänk alla information som inte finns med i dessa sökningar som kanske skulle behövas.

En annan tydlig sak är att alla – då menar jag ALLA – eleverna använder Wikipedia som primärkälla. På frågan om de läst källkritik så svarar de: ”ja visst, det har vi.” ”Vi vet att man kan ändra på Wikipedia och så, men det finns ju ingen annan information.”, är en annan vanlig kommentar om detta. Lika här är jag väldigt positiv till Wikipedia där finns det hur mycket nyttig information som helst, men problemet är fortfarande att den inte riktigt kan accepteras som 100%-ig källa.

Du som lärare prova att säga att eleverna inte får använda sig av Wikipedia nästa gång eleverna gör ett arbete får du se hur det går. Tidningen Nature har skrivit en rad intressanta artiklar om detta, som är väldigt läsvärda.

Det är tydligt att allt fler elever använder sig av nätet för informationssökning samtidigt som de i princip helt saknar kunskaper i hur man hittar och hur man söker information. Därför tycker jag att Skolverket absolut borde införa en kurs som heter ”Informationssökning på Internet” eller liknande och som borde vara obligatorisk för alla gymnasieelever. I annat fall tycker jag de borde få en viktigare del i kanske samhällskunskapen (för dem som inte läser några dataämnen). Om ni har missat det så är Internet det viktigaste mediet idag vad gäller att hitta information, eller i vilket fall är det så hos ungdomarna.

Det vore heller inte helt fel att ha informationssökning på internet med som en del av lärarutbildningen, men det är nog en utopi. Först måste väl lärarutbildningarna acceptera att det finns datorer och att dessa är ovärderliga verktyg.

Hur kan medierna bidra till demokratin?

Publicerad • i Blogg, Kommunikation, Media

Nyhetsrapportering kring val, politik och annat samhällsstoff tycks inte längre värderas lika högt. Det gäller i varje fall i kvällspressen. I kvällspressen har det jämfört med tidigare val skett en klar nedrustning av valbevakningen. Och det är en nyhetsprioritering som inte enbart gäller i valtider. För den som följt kvällspressens utveckling under senare år är det svårt att komma förbi att politik och annat seriöst samhällsstoff fått stå tillbaka för ett alltmer lättviktigt och nöjesbetonat, för att inte säga larvigt, kändismaterial.1

I Sverige har vi en dagspress som har en relativ stark ställning. I ett demokratiskt ideal fyller media en mycket viktig roll för att informera medborgarna. I ett samhälle som bygger på att medborgarna är delaktiga i beslutsfattandet är det viktigt att beslut fattas i öppenhet och att informationen kring besluten är lättillgängliga.2

Medierna är en stark bidragande faktor i alla demokratiska processer och därför är det viktig att medierna uppfyller en av sina viktigaste uppgifter: att granska makthavarna. Makten över information har i alla tider varit en viktig del makthavares styre. Detta har i många anti-demokratiska länder inneburit att enbart statstyrda medier varit tillåtna. Detta till skillnad mot demokratiska länder där fria medier är en av de viktigaste delarna i den demokratiska processen. Dagstidningar har funnits i flera hundra år, men det är först under 1800-talet som deras verkliga påverkningsgrad ökat; senare kom även radion, TV:n och Internet att bli viktiga informationsspridare. De fria medierna har skapat en öppenhet och en kanal mellan makthavare och medborgare, men skapar medierna en bra demokrati?

I denna essä kommer jag att problematisera och belysa hur medierna kan bidra till en fungerande demokrati.

Demokrati och offentlighet
En av de viktigaste sakerna i en demokrati är öppenhet från statsmakten. I Sverige har yttrandefriheten funnits som lag mer eller mindre sedan 1766. Lagen har legat som grund till både den demokrati Sverige är idag och både skapat möjlighet för medborgare att fritt uttrycka sina åsikter. Samhället har förändrats mycket sedan de första yttrandefrihetslagarna kom och förutsättningarna för människor att delta i den demokratiska processen har ökat markant. En viktig förutsättning för att få medborgarna med i den demokratiska processen är att det finns en kommunikation mellan politikerna och medborgarna. Utan medierna försämras denna kommunikation radikalt mellan dessa två parter. Samhället har i allt snabbare takt under 1800- och 1900-talen ändrats från ett industrisamhälle till ett kommunikations-samhälle; i dagens kommunikationssamhälle har medierna en viktig roll för att demokratin ska fungera.3

Regeringsformen är den absolut viktigaste lagen som Sverige bygger sitt styre på. I paragraf ett, kapitel ett, i Sverige Rikes lag står det: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”.4 Vad menas med offentlig makt i detta sammanhang? För många kan det te sig ganska klart var offentlighet innebär. Jürgen Habermas problematiserar begreppet offentlighet och delar in det i olika kategorier. Bland annat skiljer han på borgerlig och representativ offentlighet.5

Borgerlig offentlighet är enligt Habermas ett socialt område där människor samlas om genom kritisk diskussion kommer fram till en offentlig mening.
Det är genom denna diskussion som det rätta och sanna ska komma fram, det vill säga det som är bäst för samhället.6 Han påpekar även att medierna har en vikig roll för att senare frambringa det som den borgerliga offentligheten ser som viktigt, det vill säga vad som bör spridas till folket som en nyhet. Han menar vidare att den borgerliga offentligheten, där diskussion mellan människor var det viktiga, börjar försvinna och likaså börjar den kritiska diskussionen försvinna allt mer. Habermas menade att genom den kritiska diskussionen framkom det som senare skulle bli avgörande för maktprocessens beslut. Besluten i maktprocessen fattas enligt detta alltså inte bland medborgarna utan i stället är det organisationer och statstjänstemän.

Då och då blir medborgare visserligen indragna i denna maktprocess, men aldrig som processen skapare, utan även här som konsumenter, som en enbart väljare. 7

Han är även kritisk till hur medierna har utvecklats och mer och mer börjar tänka på kommersiella intressen i stället för att föra en kritisk debatt. Enligt Habermas har alla medborgare lika möjligheter att påverka genom debatter och på så vis skapa opinion. Detta kan man ställa sig kritisk till då frågan är om alla medborgare skulle delta i debatten, på det vis Habermas menade. Han var även kritisk till de allt mer kommersiella intressena som styrde medierna och framför allt de TV-debatter, där problemen ofta diskuterades av ”experter”, som han menade skapade en distans mellan medborgare och makthavare. Till skillnad från Habermas negativa syn kan det även ses som positivt att dessa TV-debatter ger vissa frågor en större spridning och på så vis engagerar mer människor, som kanske inte annars skulle aktualisera debatten.8

Trots att det stora medieutbudet som finns idag där medborgarna kan ta del av stora mängder information från olika medier finns det problem. Utifrån Habermas teorier tänkte jag ta upp några problem som medierna brottas med idag.

Underhållning och deltagande i nyheter
En trend som medierna följer idag är att underhållningen får stor plats, vilket gäller för de flesta medierna. Problemet för medierna är att den hårda konkurrensen gör att de ofta är tvingade till att försöka locka en större publik. Många av dagstidningarna tappar ständigt läsare och det är allt fler av dessa som får problem att finansiera sina tidningar.9 Morgon-tidningarna har även fått en allt hårdare konkurrens av ett flertal olika gratistidningar som ges ut i framför allt de större städerna.

TV- och radiomarknaden har även de fått ökad konkurrens efter att marknaderna blivit konkurrensutsatta under slutet av 1980-talet. Nu mer är det inte bara tittarna och lyssnarna som är det viktiga när programmen skapas. Nu måste även – de kommersiella – kanalerna ge resultat till annonsörer och snabbt komma med nyheter för att kunna vara konkurrenskraftiga. Ett vanligt inslag är att visa nöjesprogram eller att i programmet försöka skapa underhållande inslag. Vanligt är också att politiska debatter försöks göra mer underhållande vilket kritiker anser försämra den demokratiska debatten.10

Det finns alltid en risk att när medierna blir beroende av andra externa aktörer med kommersiella intressen, vilket kan påverka utbudet hos mediet. Externa aktörer kan även påverka vad som blir en nyhet och får medial plats.

Every day television, radio, magazine, and newspaper editors hear about a lot of events and interesting stories. It has been estimated that, for the typical daily newspaper, over 75% of the potential news items of the day are rejected and never se print.11

Det är alltså en stor del av de potentiella nyheterna som ska sållas bort innan publiceringen. Det kan då vara lätt att nyheter som kan vara underhållande får medieutrymme istället för nyheter som kan anses som tråkiga. Den hårda konkurrensen om medieutrymmet gör att en bra mediekontakt således kan leda till att man tilldelas mer utrymme i media och följaktligen får sin eller partiets åsikt spridd.

Att alla ska få sin åsikt hörd är en viktig del i den demokratiska processen. Habermas menade att TV gjort publiken till passiva deltagare istället för att själva aktivt delta i debatten. Mats Ekström visar i sin uppsats ”TV-tittarna och demokratin” både på positiva respektive negativa sidor med TV-debatter. Ett intressant inslag i hans uppsats är Aschbergs implementering av hemsidor för att göra publiken delaktiga. Detta är något som alla program mer eller mindre har idag, men det är ändå en trend som visar på att det går att få publiken delaktig genom att integrera medier med varandra.12 Delaktighet förstärker intresset och kan skapa ett ökat engagemang.

”Den tredje statsmakten”
Sverige har sedan lång tid tillbaka haft dagstidningar, men det var först på 1800-talet som tidningarna började få en större spridning och större påverkansgrad. Innan tidningarna fick ökad ställning var det överheten, det vill säga framför allt statsmakten och kyrkan, som hade mandat att påverka vad medborgarna skulle få höra. Flera tidningar startades under tidigt 1800-tal, men det var starten av Aftonbladet, 1830, som kan sägas som det stora genombrottet för fria dagstidningar i Sverige – en ”ny” offentlighet bildades. Under andra hälften av århundradet började allt fler politiska partier och folkrörelser bildades och människor började ställa krav på inflytande.13

Under mitten på 1800-talet myntades begreppet den tredje statsmakten. Med det menades att den allt starkare pressen hade, förutom den lagstiftande och den dömande makten, blivit en av de grundpelare som samhället vilade på. Förutom Aftonbladet var det Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som var den ledande tidningen som beredda plats för denna utveckling.14

Ungefär vid samma tidpunkt utvecklades tekniken och allt större upplagor kunde tryckas på kortare tid. Dagens Nyheter, som startades 1864, utvecklade både tidningen upplägg och distributionsformer. Rudolf Wall, som var grundaren, lät både tidningen bäras hem till prenumeranter och transportera den till andra städer. Detta gjorde att fler av konkurrenterna började följa i dessa spår och fler och fler tidningar startades ute i landet, ofta med anknytning till något politiskt parti.15

Tidningarna spelade en roll som opinionsbildare i två avseenden. Dels presenterade de nyheter, där redan urvalet fick en viss betydelse, dels formulerade de i ledare och dra artiklar sina åsikter i olika samhällsfrågor. [—] Den politiska situationen bidrog till att många tidningar fick en mer bestämd politisk profil, framför allt inom arbetarrörelsen.16

Den politiska pressen börjar komma mer och mer under de sista decennierna på 1800-talet. Ofta kunde detta ses som ren propaganda då politiska intressen ofta fick stå före nyheter. Flera av tidningarna hade vid denna tidpunkt ledare som fick en framstående roll i olika samhällsintressen; tidningsledarna fick nu en stark ställning i den politiska opinionsbildningen.17

De partipolitiska tidningarna ökade markant, men många fick det svårt ekonomiskt och det var många av dessa tidningar som var tvungna att lägga ner sin verksamhet i början på 1900-talet.18 Tidningsmarknaden var en hårt konkurrensutsatt marknad med många aktörer vilket bidrog till att många fick lägga ner. Under mitten på 1920-talet började även radion få fäste som ett populärt medium som också det kan ha bidragit till att det blev tuffare för tidningsmakarna.

Efter andra världskriget började fler och fler tidningar att ta efter utländska tidningar som stod fria från politiska partier. Expressens bildande 1944, och senare även den stora kommersiella framgång tidningen fick, bidrog till fler tidningar följde i dennes fotspår. 1957 kom den kanske avgörande händelsen vad gäller partipolitisk press, då Dagens Nyheter valde att inte följa det liberala folkpartiet, som de annars brukade göra, utan stödde socialdemokraternas linje i ATP-striden. Därefter började allt fler tidningar att bryta sig loss från tidigare politisk inriktning.19

Ett tydligt tecken inom framför allt dagspressen har varit att den största delen av tidningarna var inriktade på att skapa politisk opinion – även om det naturligtvis fanns kommersiella intressen också – men att den under 1900-talet gång allt mer blivit fristående från partierna och den politiska tillhörigheten allt mindre betonats.

Radio- och TV-marknaden har under lång tid drivits med monopol på markanden för public service-företagen, vilket gjort att det inte skapats någon större konkurrens förrän slutet av 1900-talet. Införandet av konkurrerande TV-kanaler har inte lett till att en större politisk bevakning har skett. Få av de kanaler som kom in på markanden efter att den öppnades har riktat in sig på den marknaden där politiska och samhällsprogram är i fokus, snarare är det så, som Pratkanis och Aronson delvis framhäver, att det ofta blir underhållning som sänds.20 Även om det på senare år kommit kommersiella kanaler som har en profil med samhällsprogram, så är detta fortfarande en väldigt liten marginaliserad del av den kommersiella marknaden.

Är då media den tredje statsmakten? Det har skett en förskjutning från politiska till mer kommersiella mål under de 150år som medierna kallats den tredje statsmakten. Däremot så är medias ställning som opinionsbildare kanske starkare än någonsin.

Medias framtid som demokratisk opinionsbildare
Ett demokratiskt samhälle bygger på informerade medborgare som tillsammans skapar lagar och tillsammans påverkar politiken.

Hur kan man då se på framtiden med media som demokratiskt medel? Något som jag inte berört så mycket i denna essä är Internet som medium, men som jag kommer att nämna mycket i detta kapitel, då som en ny form demokratisk arena.

Delaktighet är något som jag nämnt som viktig del i den demokratiska processen. TV ger inte så stora möjligheter till att delta i debatten, vilket inte enbart behöver vara negativt – då iden mening att TV som medium kan öppna olika debatter och sprida information på ett snabbt sätt. Dock tror jag, som Habermas, att detta oftare leder till ett passivt observerande. Dagspress och radion ger i viss mån lite större möjlighet till aktivt deltagande än TV, men likt de andra medierna skapar de kommersiella krafterna mindre utrymme för kritisk diskussion och publiken får inte de naturliga incitament för att själva skapa opinion som medierna kan bidra till.

Den ökade kommersialiseringen av medierna har skapat mindre kritiskt diskussion kring politiska frågor. Detta skapar ett mindre politiskt engagemang hos medborgarna vilket försämrar demokratiprocessen. Det är viktigt att det finns en tvåvägskommunikation mellan medborgare och beslutsfattare för att samhället ska utvecklas. Kommersiella intressen hos medierna har till viss del försämrat detta, det vill säga att det inte alltid är säkert att medierna vill stöta sig med vissa grupper som eventuell kritik skulle kunna innebära.

Medborgare måsta ha möjlighet att skaffa sig insikter i politiska frågor, möjligheter att ta del i diskussioner som föregår beslutsfattandet och möjlighet att kontrollera att besluten tillämpas i enlighet vad som bestämts i demokratisk ordning.21

Demokrati bygger på kunskap om beslutsfattandet. Utan information om vad som händer i den demokratiska processen riskeras att många av medborgarna vänder demokratin ryggen. Media har ett ansvar i att debatten kring samhället och beslutsfattandet. Precis som citatet ovan säger är det av yttersta vikt att få medborgarna delaktiga. Det är också tydligt att många av medierna inte tar med det upp politik och samhällsstoff (jfr. not 1.).

Internet har oändliga demokratiska möjligheter, som dock inte alls utvecklats i den grad som kanske borde ske. Många enskilda politiker har idag egna hemsidor och bloggar där de framhäver sina åsikter. Kritik kring källkritiken på Internet hänger idag kvar hos många av de konservativa tyckarna, som framhäver att den professionella journalistiken bör vara den som analyserar de politiska besluten.22

Papperstidningarna tappar idag allt mer läsare samtidigt som nätsidorna får alltmer besökare – där mycket av materialet är tillgängligt gratis. Det verkar vara en tydlig trend att många hellre tar till sig materialet gratis via webben än köper papperstidningar. Vad det gäller TV och radio är trenden snarare att underhållningsprogrammen får allt mer publik, medan samhällsprogrammen tappar tittare.

Tendensen är alltså tydlig: de traditionella medierna tenderar allt mer att satsa på kommersiellt gångbara program, medan samhällsprogram får stå tillbaka. Här borde en allmän satsning på Internet som demokratiskt medium göra och detta med start på de lokala arenorna. Med statlig hjälp borde varje kommun ha ett demokratitorg via sin hemsida där medborgare bjuds in och kan delta i samhällsdebatten. Det finns alltså en möjlighet att återfå den offentliga debatt som Habermas menar allt mer försvunnit, men i framtiden kan den föras på nätet.
Referensförteckning
Litteratur
Ekström, Mats, ”TV-tittande och demokratin”, i Politikens medialisering, red. E. Amnå, SOU 1999:126
Frängsmyr, Tore, Svensk idéhistoria – bildning och vetenskap under tusen är Del 2 1809-200. (Stockholm, 2004)
Habermas, Jürgen, Borgerlig offentlighet, (Lund, 1984)
Kylhammar, Martin och Battail, Jean-François, ”På väg mot en kommunikativ demokrati? Hoten – hoppen”, i På väg mot en kommunikativ demokrati?, red. Martin Kylhammar och Jean- François Battail (Stockholm, 2003)
Luthersson, Peter, ”Medier och medborgare”, i På väg mot en kommunikativ demokrati?, red. Martin Kylhammar och Jean- François Battail (Stockholm, 2003)
Nord, Lars, IT och demokrati, (Stockholm, 2002)
Nord, Lars, Vår tids ledare. En studie av den svenska dagspressen politiska opinionsbildningar. (Stockholm, 2001)
Pratkanis, Anthony R & Elliot, Aronson, ”The ineffectiveness of information campains + What is news?”, i Age of Propaganda. (New York, 1997)
Statens offentliga utredningar (SOU) 2000:1, En uthållig demokrati – politik för folkstyrelse på 2000-talet, Demokratirådets betänkande
Svensson Limsjö, Christian, ”Medier och demokrati: Diskussionsprogram i TV”, i På väg mot en kommunikativ demokrati?, red. Martin Kylhammar och Jean- François Battail (Stockholm, 2003)
Tidningar
Dagens Nyheter
Internet
1 kap. Statsskickets grunder, http://www.riksdagen.se/ templates/ R_PageExtended____6055.aspx (hämtat, 2007-03-30)
1 Dagens Nyheter 27/12-2007

2 Peter Luthersson, ”Medier och medborgare”, i På väg mot en kommunikativ demokrati?, red. Martin Kylhammar och Jean- François Battail (Stockholm, 2003) s.167f.

3 Martin Kylhammar och Jean- François Battail, ”På väg mot en kommunikativ demokrati? Hoten – hoppen”, i På väg mot en kommunikativ demokrati?, red. Martin Kylhammar och Jean- François Battail (Stockholm, 2003) s.14.

4 Sveriges Rikes lag första kapitlet. Finns även att läsa på Riksdagens hemsida: http://www.riksdagen.se/ templates/ R_PageExtended____6055.aspx (hämtat, 2007-03-30)

5 Mats Dahlkvist, Förord till Habermas, Jürgen, Borgerlig offentlighet, (Lund, 1984) s.iif.

6 Ibid. s. x.

7 Ibid. s. xix.

8 Christian Svensson Limsjö, ”Medier och demokrati: Diskussionsprogram i TV”, i På väg mot en kommunikativ demokrati?, red. Martin Kylhammar och Jean- François Battail (Stockholm, 2003) s.153f.

9 Statens offentliga utredningar (SOU) 2000:1, En uthållig demokrati – politik för folkstyrelse på 2000-talet, Demokratirådets betänkande. s. 80. Trenden med upplageminskningar har sedan denna publicerats fortsatt. Ny statistik finns att tillgå på Tidningsstatistik AB:s hemsida: http://ts.se/Public/CirculationNumbers /TsDagspress.aspx

10 Anthony R. Pratkanis & Elliot Aronson, ”The ineffectiveness of information campains + What is news?”, i Age of Propaganda. (New York, 1997) s. 226.

11 Ibid. s. 224.

12 Mats Ekström, ”TV-tittande och demokratin”, i Politikens medialisering, red. E. Amnå, SOU 1999:126. s. 185f.

13 Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria – bildning och vetenskap under tusen är Del 2 1809-200. (Stockholm, 2004) s. 177.

14 Ibid. s. 178.

15 Frängsmyr, s. 178f.

16 Ibid. s. 180.

17 Lars Nord, Vår tids ledare. En studie av den svenska dagspressen politiska opinionsbildningar. (Stockholm, 2001) s. 80.

18 Ibid.

19 Ibid. s. 87.

20 Pratkanis & Aronson. s. 226.

21 Statens offentliga utredningar (SOU) 2000:1. s. 98.

22 Lars Nord, IT och demokrati, (Stockholm, 2002) s. 117f.

Fotnot: Denna essä skrev jag 2007 som en del av Medie- och kommunikationsvetenskapsutbildningen på Linköpings Universitet.  Du kan även ladda ner denna text i PDF-format.