Ingmarsspelet - bättre i år

Årets variant av Ingmarsspelet skilde sig på flera punkter från förra året. I år var det huvudrollinnehavaren, Martin Lindström, som tagit över regissörsrollen – och det blev mycket bättre. Efter att ha tagit bort lite onödiga dansare och använt sig av lite mer musik var detta behagligare att se, även om de flesta platserna gapade tomma.

Spelet bygger på en verklig händelse i Nås på sent 1800-tal där 37 personer valde att sälja hus och hem och flytta till Jerusalem. Ifrån denna händelse skrev även Selma Lagerlöf två mycket läsvärda böcker, Jerusalem 1 och 2. Läs böckerna på Projekt Runeberg.

Som även förra året finns det vissa saker man än struntar i under spelets gång nämligen dialekterna. Spelet har under de senaste åren lidit av dåliga publiksiffror och svag ekonomi, men detta hindrar inte arrangörerna att köpa in dyra skådespelare från framför allt Stockholm. Flera av skådespelarna har väldigt grova stockholmsdialekter medan de från bygden pratar sockenmålet, vilket naturligtvis skapar väldiga kontraster. Tex Karin som i spelet ska ha bott i samma gård hela sitt liv har så skarp stockholmska så att det nästan bli olidligt att lyssna på. Inte blir det heller bättre av att de till i år tagit bort författaren Rune Lindströms röst vid introduktionen och ersatt det med en stockholmare som säger åt oss att stänga av telefonerna. Bedrövligt skulle jag säga. Men om man klarar att bortse från detta så är spelet verkligen värt att se.